Fredag den 13e.

Idag är det fredag den 13e, en otursdag för många men tydligen inte för mig! För idag hade en mycket efterlängtat G rullat in på mejlen och jag svävar nu på rosa moln! Ä.N.T.L.I.G.E.N! Nu blev jag faktiskt lite mer motiverad att plugga mera så idag ska jag kötta plugg, imorgon med och lite på söndag. 

BRING IT, ENGELSKAN!

Musikhjälpen.

Asså nu har det börjat. Musikhjälpen. Det är väl bland det bästa i december men ack så farligt det är, man kan inte slita sig ifrån det. Fantastiskt program och initiativ. Nu väntar en vecka av kärlek och gemenskap! Go Sweden, gooooo!

You pig!

Idag tog jag mig i kragen och ringde vårdcentralen. Mitt fina sår på hakan blir inte bättre och det irriterar mig något så fruktansvärt. I telefon sa det att det lät som svinkoppor men för att vara på den säkra sidan boka de in en tid åt mig hos en doktor. Gjorde det stora misstaget att söka på bilder på svinkoppor...efter det ville jag inte äta på ungefär två veckor kändes det som. Så dum idé, gör det inte.
Det sköna med det var iallafall att mitt sår såg MKT bättre ut än de bilder jag precis kollat på så intala mig själv att svinkoppor var det minsann inte.

Jag hade fel...

Det var svinkoppor och nu känner jag mig extra fräsch och snygg! Köpte med mig asolsprit och någon kräm med hem som skulle hjälpa. Jag klarar smärta väldigt bra men tanken på att hälla asolsprit i kändes inte jättekul. Så gjorde som de sa, skrubbade med tvål och vatten, gjorde inte jätteont. Tvätta med asolsprit, kändes inte alls. Sen tog jag den söta dyra lilla silversalvan...gjorde ont så in i helvete. Summa av kardemumma= skenet bedrar.
Nu bara 12h efter känns och ser det bättre ut:) Hoppas skiten försvinner fort!

Svinkoppor får 0 av 10 000 toast.

Blood is thicker than water.

En helg är nu över som jag inte ville skulle ta slut! Andreas var här i helgen och det är ALLTID lika kul, ville att han skulle stanna för alltid! Gud vad jag mår bra i sällskap med min familj, då känner jag mig verkligen alltid som den Kina jag är:)
Helgen var fylld av roliga festligheter, även kul att några av hans kompisar från Täby var här samt att Andreas fick träffa några av mina vänner som han verkligen boundat med!

Men på återseende kära broder, vi ses till jul!

Bring it!

Har idag fått agera vikarie för första gången sen 2010. Jag hade glömt hur kul det faktiskt är och att jag valt yrket lärare är helt klart rätt för mig. Jag trodde seriöst jag inte lärt mig något under åren på liu:s lärarutbildning för det mesta har kommit rätt naturligt, men idag har jag både använt mig av vygotskij mf. KUL! BARA för att skryta så älskade barnen mig och detta var något jag kände att jag behövde efter all skit i skolan med tentor och inlämningar som gjort att man börjat tvivla på om läraryrket faktiskt är något för än. Det härliga var också att en av de ordinarie sa innan jag gick idag att "dig kommer vi definitivt se igen!" då blev jag alldeles varm i kroppen. Nu har jag fått blodad tand och imorgon ska jag bege mig ut igen på en ny skola för nya äventyr!


Imorgon kommer också en jävligt cool kille hit vid namn Andreas a.k.a Storebror! Ska bli skönt att få se honom och nu längtar jag av bara tusan!

Med brist på bilder på datorn blir det denna oklara bild, men det är en bild på honom iallafall:)

Gratitude.

Har ni 7 minuter till övers kolla detta klipp. Om ni inte har det, ta er tiden.

Mvh

En som blev rörd till tårar.

Gammal kärlek rostar aldrig.

Just en dag som denna, då jag sitter i min ensamhet och pluggar till en tråkig tenta är det lätt att glid iväg i olika tankar och funderingar. Det e konstigt det där...
Idag längtar jag efter Täby något oerhört. Jag längtar efter varje person och varje plats. Jag har suttit och tänkt på tiden efter gymnasiet fram tills jag flyttade hit och vilken rolig tid vi hade tillsammans. Men som med alla gamla kompisar glider man ifrån varann lite varken man vill det eller inte. Man slutar höras lika ofta och man tappar "kollen" på de flesta. Men det absolut bästa med oss är att vi alltid är lika bra vänner när vi väl ses, med nya historier att utbyta med varandra och ta igen förlorad tid och de två riktiga tillfällena under året detta blir av är midsommar och jul/nyår. Så snart ses vi alla igen och jag kan inte längta mer tills dess.

Ikväll ska jag iallafall få en biodejt med en liten favorit del av Täby och det ser jag framemot!

Trip down memory lane.

Så mycket kärlek till er!

Äventyrligt.

Kan inte fatta att November leder mot sitt slut, var tar tiden vägen?
Har avslutat ännu en episk helg, denna gången i Skövde. Var och hälsa på Stein som nu mer pluggar där och det var riktigt trevligt. Har aldrig varit där innan så var kul att se hur han bor och har det!
Nu är jag helt död. Man blir ju helt slut av att vara borta en helg och speciellt på ett ställa man inte varit innan, nya intryck och så. Men det var det definitivt värt!:) Så ett stort tack till fina Stein för en grym helg!

Pallen vol.2

För två dagar sen visade jag lite bilder från Pallen och nu har jag varit så duktigt och klippt ihop en liten video på 8 min! Jag vill bara säga att jag faktiskt klipp ihop det två gånger då första gången raderades hela skiten när jag bara skulle lägga in ett klipp till, då ville jag falla ner på marken och gråta och strunta i allt, men tapper som jag e gjorde jag om den igen! WOOOP!
(Ställ in i HD själva för jag fatta inte hur man gjorde det så att det alltid är så. För er som inte vet så är det det är det lilla hjulet på youtuberutan).
Jag fattar inte hur man ska få in en video för det verkar inte funka så jag länkar den istället!

http://www.youtube.com/watch?v=drNk0t7JPFs

P-P-P-Pallen.

HAAALLÅÅ! Helgen. Har. Varit. Grym!
En fet tumme upp verkligen, precis vad jag behövde. Nu är jag fruktansvärt trött och jag har snygga blåmärken efter paintballkulorna över större delen i av kroppen.
Lyckades få med mig några bilder på mobilen också som jag tänkte dela med mig av.

Youtube, my friend.

Det där med Youtube alltså. Det är lite av min grej, finns så mycket olika saker att titta på. Fail-videos är lite av en favorit faktiskt, kanske inte när folk gör illa sig massor men lite sådär, så de skrattar efter, är ganska kul. Skadjeglädje är den riktiga sanna glädjen och alla som säger att det inte är så ljuger.
Idag kom jag in på lite andra sorters videos, fråga mig inte hur det blev så men vips så kollade jag på när en giraffs födelse. Det kanske låter lite konstigt men helt ärligt var det ganska intressant att kolla på, om inte såg det rätt lustigt ut när giraffen gick runt och hade två långa giraffben stickandes ut ur rumpan. Sen faller alltså denna lilla bäbis giraff två meter ner på marken. Bara det är rätt sjukt, tänk att inleda sitt liv med en jävla smäll! Och dessutom efter det ställa sig på sina rangliga ben. Då tycker man plötsligt att människan är lite efterbliven, vi börjar vårat liv genom ett jävla mottagande med massa människor som ser till att man mår bra för att sedan hamna i våra föräldrars varma famn, för att SEDAN dröja ungefär ett år på oss för att fatta hur vi ska använda benen.
Det spårade lite där efter den videon, kom in på när hundar och hästar födde också, blev lite illamående faktiskt. Till sist en sjöhäst och då kände jag att det fick vara nog. Lite väl magstarkt och jag ville behålla middagen.

Kanske lite udda inlägg men nu har jag satt iden i era huvuden och ni kommer garanterat youtube:a detta sen. Varsågoda!:)


P.s: sorry Amanda, blir ingen bild denna gång heller, men nästa gång!

Life on video.

Motivationen för bloggen har varit låg de senaste dagarna. Kanske för att motivationen och intresset legat på helt annan plats, nämligen min nya leksak aka kamera. Som jag trånat efter den och nu är den äntligen min och jag bara älskar't. Den kan inte ha blivit min mer lägligt heller för i helgen vankas det P-P-P-Pallen där det ska kickas ass i regnbågens färger (bokstavligt talat)! Det var längesen jag kände mig såhär taggad på något och bara det gör mig ännu mer peppad. Helgen kommer bli fet.





Det är förövrigt väldigt svårt att blogga samtidigt som man lyssnar på P3-dokumentär. Sjukt bra dokumentärer. Väldigt gripande och spännande!

I've got soul but I'm not a soldier.

Jag älskar när man, på random, hör en låt som man helt glömt bort och hur mycket man älskade den. Just det hände idag med låten "All these things that I've done". Jag minns när jag brukade lyssna sönder den och när The Killers spelade den på Hultsfred 08 samtidigt som man skrek sig hes och tårarna bara rann ner för kinderna. Det är fina minnen det!

Jag skulle nästan bara vela copy & past:a in hela skiten som ett helt inlägg för den förklarar allt så bra just nu. 

Jag vill bara ställa mig upp och skrika ut meningarna som "I wanna stand up, I wanna let go, you know, you know, you don't, you don't!", "You know you gotta help me out" och "I'm so much older then I can take"  (och alla andra meningar också för den delen).

Veckans självklara låt, kanske till och med månadens.

I need direction to perfection.

Motgångar ska komma tidigt i livet och inte sent.

Då har ännu en helg flugit förbi alldeles för snabbt. Jag hinner inte meeeeeeed och då har man ändå fått en timme mer på köpet.
Något jag tydligen lyckades hinna med under helgen va att byta bort blåtiran mot färggranna ben. De liknar en helpyntad julgran. Härligt. Jag vet precis hur det gick till, hade lite problem med cykeln. Vi lämnar det där.
Annars kan jag inte klaga på helgen, den har varit bra med kära återseenden, spontanvin och bra fest.

Nobody will remember the night they got plenty of sleep.

What a weeeeeeek.
Inleder veckan med att halvt slå ihjäl mig vilket gjorde att jag har haft svårt att röra mig samt sova utan att känna smärtan från både en halvt avslagen axel och ett svullet huvud. Har även fått bära en riktigt snygg blåklocka som souvenir på köpet.
Som grädden på moset har jag ägnat mig åt att köra en all nighter två nätter denna vecka, en var ofrivillig, den andra så illa tvungen.
Summan av kardimumman: Min.Kropp.Hatar.Mig.
Så när jag mår som jag gör nu, slut i både kropp och knopp så tänker jag göra det enda rätta. Fly hemhem för lite kärlek och vila. Så imorgon bär det av till mitt fina Täby och ni ska bara veta vad jag längtar tills jag får kliva in genom dörrarna och mötas av de bästa människorna på denna jord.

Allt har faktiskt inte varit skit, veckans bästa: Lag till Pallen. Ny jättejättejättefin dator (äntligen!!!) och få resa hemhem.

Vissa är för dumma för att ha ångest. Det är smart.

Helgen har gått jävligt fort men ändå så långsamt. Två kvällar med fest är inte optimalt för en kvinna i min ålder har jag märkt. Känns som jag drattat omkull under någon av kvällarna för min rygg är helt kvaddad och jag har rivsår på armen och bröstet, man ba va?
Fredag var en lååång kväll då jag jobba och sedan stannade kvar efter. Jag visste att det var en dum idé men när man är i gott sällskap så är det svårt att slita sig. Det är intresant det där med dåliga ideér. Just när man vet att de är dåliga så gör man det ändå, det är lite som att man inte tänker på konsekvenserna och bara kör, tänker lite som Carpe Diem, Size the day, Hallelujah, och dagen efter bara NEEEEEJ. Skit samma, det var en lärorik och rolig kväll.
I lördags blev det kalas igen, nu på kårallen där jag fick sen en jävligt snygg och halvnaken Panda da Panda!
Söndagen gick mest åt att ta igen sömn å prata i telefon. Det var typ det enda jag gjorde, på riktigt, under hela dagen. Tog mig en liten promenad också vilket var skönt, sjukt va lite frisk luft kan göra!

jag har också mått så så jag vet jag vet hur du mår.

Coola kids kan aldrig dö.

Nu händer det saker här. Igår var nog en turdag för alla, jag borde köpt en lott!
Fick veta att en av mina kära vänner ska bli sambo och att en annan score:at ett grymt lärarjobb! Men det som verkligen satte spratt på vardagen och mig var att en av mina finaste ska bli MAMMA! Just nu känns det som att jag är mer taggad än vad hon är. FATTA en liten BÄBIS! Detta är sjukt stort och allt jag vill nu är att hon ska flytta tillbaka till Linköping så man kan vara där och följa hela processen!
Det är nu man märker att vi börja komma upp i den så kallade "vuxenåldern" på riktigt. Det är svårt att se att vår lilla partyprinsessa nu ska bli mamma då hon alltid varit den med de västa och bästa historierna!
Men jag antar väll att när man verkligen träffat personen med det stora P:t och haffat ett fast och bra jobb att det går väldigt fort efter det. Det känns väldigt avlägset för mig då jag inte ens är färdigutbildad än och tycker mest killar är svin just nu.
Men någon gång är dett väll min tur med och då ska jag ha mina coola brudar vid min sida och vara sjukt nervös!

What's the fucking problem?

Problemet är oftast något man skapar själv i sitt huvud och gör dem större än vad de är. Man skapar situationer som inte fanns från början och med det kommer ångest och oro.
Jag läste nyss ett blogginlägg skriven av en kompis jag var väldigt tajt med under tonåren men på senare tid glidit ifrån och tagit andra vägar i livet. Hon skrev om sin sjukdom och hur den påverkat henne i livet och det är nästan så att jag blir tårögd av hennen mod och förnufft över det hela. Här sitter man och skapar egna problem i huvudet, som i jämförelse med hennes, inte är mer än ett litet sandkorn i öknen. Hon skriver heller inte detta inlägg för att få medlidande och att folk ska tycka synd om henne, det märker man verkligen, utan skriver det som en positiv sak och att hon inte vore den människan hon är idag om inte detta hänt. Varför tänker man inte mer på det sättet. Jag som alltid levt med mottot "allt händer med en mening" hittar ändå saker och tänker "varför händer detta?".
Sedan får man alltid se det från ett annat aspek som att olika saker är jobbigare för vissa än andra och att man aldrig kan be någon känna på ett visst sätt. Något som kanske är hela världen för mig är inte det för någon annan. Därför känner jag att mina problem får faktiskt fortfarande vara jobbiga för mig även fast de inte är lika farliga som någon annans men att istället kanske se på dem med en positivare inställning. Det kommer bli bra.

Alltid med er.

Ni kommer alltid vara de coolaste killarna jag känner.
Kan inte med ord beskriva kärleken till er mina fina fiiina storebröder.

Ögonstenar.

Thief

För jag kommer som ett yrväder med ett höganäskrus runt halsen.

Nostalgi på kvällskvisten.

Det är så konstigt, hur man liksom aldrig kommer glömma människor och minnen man har tillsammans. Även fast man varje dag skapar nya minnen och träffar nya människor är ändå hjärnan så fantastisk att den kan behålla allt som man från stund till stund kan titta tillbaka på som en liten film och kunna småle, asgarva, fälla en tår eller bara undra hur allt hade varit om man aldrig gått just den där vägen hem, aldrig gått på festen den kvällen eller om man hade gjort det.
Jag är så oerhört glad över att skicka in en ansökan i sista minuten som jag gjorde i allt tvivel om jag verkligen skulle. Jag är så oerhört glad över att jag gick på intervjun och jag är så oerhört tacksam över att jag kom med. För hade jag inte gjort det hade jag aldrig fått träffa 12 helt underbara människor som kom att bli min lilla familj här i Linköping. Jag är så oerhört tacksam över att det blev just vi och vi har gått igenom det mesta tillsammans.
Nu är det ganska exakt ett år sen vår lilla familj lämnade över till de nya, våra små barn. Nu är det ganska exakt ett år sen vi inte behövde träffas flera gånger i veckan för möten och diverse. Men det gör inget för vi har fin kontakt ändå och imorgon ska vi alla återförenas tillsammans för god mat och framförallt gott sällskap!

Fy fan så fina ni är och jag kan med största sannolikhet säga att er kommer jag aldrig glömma<3

Flyger iväg som ett pappersflygplan.

Det känns som om hela mitt kompisgäng är inne i någon slags svacka, inte mot varandra utan att det mer händer rätt jobbiga saker i allas liv just nu. Jobbiga beslut som ska tas, relationer som splitras och allmänna krav från olika håll. Det känns nästan precis som högstadiet all over again, fast på en mer vuxen nivå. Men ändå har jag nog aldrig känt mig så här nära mina vänner, jag är ledsen med dem, jag är lycklig med dem och det känns på nått sätt skönt att vi alla sitter i samma båt och behöver inte ta hand om dessa tankar och beslut själva.

In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends.

 

Pumorna och Mr B!

Tänka sig att vi fyra nu hållit ihop i 3 år! Något jag inte trodde från dag ett då jag inte gillade Vonkan, tyckte Uno var hur weird som helst men Linda var ändå helt okej, lite virrig men annars skön.
Det tog mig bara en vecka att inse att ni är helt jävla underbara och efter två veckor blev vi pumorna och Mr Big.

Ikväll väntar en massa mys med tacos, chips & dip, film och självklart er!

Älsklingarna mina<3