Flyger iväg som ett pappersflygplan.

Det känns som om hela mitt kompisgäng är inne i någon slags svacka, inte mot varandra utan att det mer händer rätt jobbiga saker i allas liv just nu. Jobbiga beslut som ska tas, relationer som splitras och allmänna krav från olika håll. Det känns nästan precis som högstadiet all over again, fast på en mer vuxen nivå. Men ändå har jag nog aldrig känt mig så här nära mina vänner, jag är ledsen med dem, jag är lycklig med dem och det känns på nått sätt skönt att vi alla sitter i samma båt och behöver inte ta hand om dessa tankar och beslut själva.

In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends.