Alltid med er.

Jag tycker ofta att jag har rätt mycket motgångar i mitt liv. Mycket som drar ner mig och otur i många lägen.

Men en sak har jag haft så ofantligt tur med och det är min familj. Tänk att få ha hamnat så bra som man har. Jag har världens bästa föräldrar. Det är bara så. Det finns egentligen inget mer att säga om den saken men ändå vill jag använda alla fina ord samtidigt. Alltid stöttande. Alltid en axel att gråta mot. Alltid ett asgarv att dela. Och sen att jag får dela dem med världens bästa bröder gör inte situationen sämre.

Då blir helt plötsligt inte mina motgångar eller problem så jobbiga. När man som jag har den familj man har ❤️

Bredvid mitt namn står ett namn till.

Ibland sitter jag här inne på bloggen och bara skriver och skriver för det är så mycket jag vill tala om, sen skriver jag så mycket att jag tröttnar och sparar alla inlägg som utkast eller raderar dem. Känns ganska skönt men ändå lite tråkigt. Jag vill ju hålla bloggen igång, men de senaste tiden har jag valt att hålla mycket för mig själv, dels för att det kan bli så fel när det kommer ner svart på vitt och dels för att jag inte känner för att dela med mig av allt alltid.

Men för att komma ikapp de senaste tio månaderna snabbspolar jag igenom allt för jag har varken tid eller ork att skriva ner det, det har hänt mycket, minst sagt. Så, livsstatus just nu:

Den lilla svart.

Jag startade den här bloggen i syfte att kunna skriva ner alla mina tankar och funderingar. Inte för att använda den som en typisk dagbok då vissa dagar jag även gjort det. Jag har haft den lite som en allt i allo och skrivit i den när jag känt för det. 

Sanningen är att jag faktiskt inte alltid känt att jag kunnat skriva allt jag velat. Ibland vill man skriva av sig men inte dela med sig.

Därför gjorde jag igår något jag tänkt göra länge! Jag köpte mig en liten bok med läderfodral och matchande penna.

Min lilla svarta.

I den ska mina tankar och funderingar komma ner på papper. Som den här bloggen fast mycket mer personlig och privat. Det ska bli både skönt och kul.

Det skulle inte förvåna mig om jag en dag faktiskt bestämmer mig för att bränna upp den eller så kommer jag spara den livet ut. Vem vet?

Det som jag vet nu iallafall är att den är till för mig och bara mig och det är en början.

Love hurts.

Det är så konstigt det där med kärlek. Ena sekunden är den där och känns i varje kroppsdel och andra sekunden är det helt borta.
I tisdags fick jag mig en livstids chock och just nu känner jag mig både dum och fruktansvärt lurad.
Det är inte det att jag är arg, faktiskt inte, fastän det är precis det jag helst av allt skulle vilja vara. Jag är besviken. Sjukt besviken på att man förmodligen aldrig kommer lära känna en människa på riktigt, utan att man kan bli så förvånad på hur någon helt plötsligt kan vara sig så olik att man mår illa.

Ett beslut är ett beslut och man kan inte styra över sina känslor, det respekterar jag. Men hur man agerar och bär sig åt för att få fram dem är en helt annan femma. Det gör man med respekt, oavsett. Och det är här min besvikelse och ledsamhet kommer in. Det fanns liksom ingen respekt där. Det fanns däremot mycket feghet vilket för mig kan vara det mest oacceptabla av allt.

Jag har nu raderat de flesta korten.
Jag har bytt mobilskärmsbild.
Jag har kastat det som får mig att tänka på dig.
Men hur mycket jag än byter och slänger finns du kvar.
Jag kan ju inte kasta mitt hjärta.

Kärleksförklaring.

Jag är en människa som har svårt för att bli kär. Men herregud så kär jag är i dig. Ibland känns det nästan ohälsosamt att tycka om någon såhär mycket. 

Tänk om alla kunde få en som du.

Du är underbar, tack för att du gör min vardag vacker.

1 pic 1000 words.

Eftersom motivationen för bloggen är låg och klagomålen på att den uppdateras för sällan blir högre tänker jag låta en samling bilder från de senaste veckorna pryda detta inlägg och tala för sig själva!:)

Kravalentine helgen:)

Helgen i GBG hos fina Linn!

Is i magen.

Jag kan tycka att min vardag är ganska konstig just nu. Allt är annorlunda och jag kan inte heller bestämma mig om jag gillar det eller inte. Jag har dock alltid gillat förändringar, har inte haft något emot att flytta runt eller uppleva nya saker men just nu är allt bara väldigt...inte Kina.
Ikväll fick jag hänga med världens bästa Tarzan och varje gång det blir av har jag ett lugn i kroppen efter att hon gått. Det är egentligen helt sjukt hur hon alltid lyckas lugna ner mig på ett sätt inte många kan. Idag var verkligen en sån dag jag behövde det. Tack kära du<3