Det är så konstigt det där med kärlek. Ena sekunden är den där och känns i varje kroppsdel och andra sekunden är det helt borta.
I tisdags fick jag mig en livstids chock och just nu känner jag mig både dum och fruktansvärt lurad.
Det är inte det att jag är arg, faktiskt inte, fastän det är precis det jag helst av allt skulle vilja vara. Jag är besviken. Sjukt besviken på att man förmodligen aldrig kommer lära känna en människa på riktigt, utan att man kan bli så förvånad på hur någon helt plötsligt kan vara sig så olik att man mår illa.
Ett beslut är ett beslut och man kan inte styra över sina känslor, det respekterar jag. Men hur man agerar och bär sig åt för att få fram dem är en helt annan femma. Det gör man med respekt, oavsett. Och det är här min besvikelse och ledsamhet kommer in. Det fanns liksom ingen respekt där. Det fanns däremot mycket feghet vilket för mig kan vara det mest oacceptabla av allt.
Jag har nu raderat de flesta korten.
Jag har bytt mobilskärmsbild.
Jag har kastat det som får mig att tänka på dig.
Men hur mycket jag än byter och slänger finns du kvar.
Jag kan ju inte kasta mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar