Nostalgi på kvällskvisten.

Det är så konstigt, hur man liksom aldrig kommer glömma människor och minnen man har tillsammans. Även fast man varje dag skapar nya minnen och träffar nya människor är ändå hjärnan så fantastisk att den kan behålla allt som man från stund till stund kan titta tillbaka på som en liten film och kunna småle, asgarva, fälla en tår eller bara undra hur allt hade varit om man aldrig gått just den där vägen hem, aldrig gått på festen den kvällen eller om man hade gjort det.
Jag är så oerhört glad över att skicka in en ansökan i sista minuten som jag gjorde i allt tvivel om jag verkligen skulle. Jag är så oerhört glad över att jag gick på intervjun och jag är så oerhört tacksam över att jag kom med. För hade jag inte gjort det hade jag aldrig fått träffa 12 helt underbara människor som kom att bli min lilla familj här i Linköping. Jag är så oerhört tacksam över att det blev just vi och vi har gått igenom det mesta tillsammans.
Nu är det ganska exakt ett år sen vår lilla familj lämnade över till de nya, våra små barn. Nu är det ganska exakt ett år sen vi inte behövde träffas flera gånger i veckan för möten och diverse. Men det gör inget för vi har fin kontakt ändå och imorgon ska vi alla återförenas tillsammans för god mat och framförallt gott sällskap!

Fy fan så fina ni är och jag kan med största sannolikhet säga att er kommer jag aldrig glömma<3

Flyger iväg som ett pappersflygplan.

Det känns som om hela mitt kompisgäng är inne i någon slags svacka, inte mot varandra utan att det mer händer rätt jobbiga saker i allas liv just nu. Jobbiga beslut som ska tas, relationer som splitras och allmänna krav från olika håll. Det känns nästan precis som högstadiet all over again, fast på en mer vuxen nivå. Men ändå har jag nog aldrig känt mig så här nära mina vänner, jag är ledsen med dem, jag är lycklig med dem och det känns på nått sätt skönt att vi alla sitter i samma båt och behöver inte ta hand om dessa tankar och beslut själva.

In the end, we will remember not the words of our enemies, but the silence of our friends.

 

Pumorna och Mr B!

Tänka sig att vi fyra nu hållit ihop i 3 år! Något jag inte trodde från dag ett då jag inte gillade Vonkan, tyckte Uno var hur weird som helst men Linda var ändå helt okej, lite virrig men annars skön.
Det tog mig bara en vecka att inse att ni är helt jävla underbara och efter två veckor blev vi pumorna och Mr Big.

Ikväll väntar en massa mys med tacos, chips & dip, film och självklart er!

Älsklingarna mina<3

Black is such a happy color.

Nu när solen och värmen äntligen är här och man går upp när det är ljust samt lägger sig när fåglarna redan börjat kvittra tycker man ju att man borde se världen i regnbågens alla färger. Nej inte jag nej, jag ser allt i svart och vitt just nu och börjar bli trött på det. Solen må börja titta fram igen för min del men inte för andra runt om mig. Igår fick jag en stor bomb släppt på mig av en av de finaste människor jag har i mitt liv och att se honom må på detta sett sliter mig itu. Och det får mig att tänka att om jag blir såhär ledsen av dessa nyheter som inte ens handlar om mig, hur fan mår han då? När ska solen skina på honom igen? Ser han världen bara i svart då? Men svart är ändå fint i sig, det gäller bara att få fram det positiva i det. Alla gillar färgen svart, kan det då inte vara världens finaste färg?

Omtumlande tider.

Idag gav jag mig ett riktigt rapp över ansiktet. Då kan man fråga sig VARFÖR jag inte gjort det tidigare? Verkligen på tiden vilket var en jobbig historia men en välbehövlig sådan.
NU e det dags, ryck upp dig Kina, livet fortsätter så gör det bästa av situationen, ha kul, jobba hårt och var glad för i helvete!

Världens bästa trio<3333

Kan vara en av de absolut roligaste bilderna någonsin. Sommaren 2010<3

Welcome to my world.

Vilken jävla morgon! Att jag alltid lyckas SÅ bra med allt jag gör är ju helt fantastiskt.....eller? Tyckte jag typ var bäst i morse som gick upp i tid, åkte till skolan, finslipa arbete och sen skriva ut det vid halv tio när det skulle in senast tio....

Sen gick allting väldigt fort....

Pengarna var slut på payexkontot. Med panik och gråten i halsen hittar jag Stoffe, men han har det inte heller och eftersom jag ej hade varken kontanter på mig eller pengar på kortet så lyckas jag råna honom på 50 kronor för att fly upp till andra sidan campus på min röda fara. Väl där uppe är det bara en framför mig i kön, men eftersom han tyckte det var en SUPERBRA idé att skriva ut en bok dagen till ära i kombination men seg personal inser jag att jag e körd. Klockan är nu 09.50 och jag fattar att detta inte kommer gååååååååååååååååååååååååå. Ringer min vapendragare Billie och hon har pengar på payexkontot sitt så jag hoppar på cyckeln ner till key igen för att skriva ut , tror förövrigt jag aldrig cyklat så fort i hela mitt liv, höll på att få hjärnskakning av att cykla över kullerstenen. Springer över campus, inser att jag ser ut som ett grottmongo men det kan inte hjälpas, lämnar in arbetet 09.57. Holy SHIT.

------------------

Nu över till det där vackra i vardagen.
HUR fint väder är det inte då! Och vid ett ska jag träffa min kära make! (nej mamma, det är bara Linus jag menar, inte någon käresta)
MEN meeen det bästa med dagen var att i allt kaos på morgonen får jag ett meddelande på fb från min barndomsvän att det vankas möhippa i sommar! Shiiiiiiit va kul! Jag har ju bara varit på en sådan innan och det var min egna på Emmabodafestivalen, den är dock lite dimmig men shit vad kul den var. 25 halvnakna killar med vispgrädde över kropparna, lycka. Tills de började lukta sur mjölk.

Lite bilder från möhippan, lagom skabbiga, men en av de bästa och roligaste minnen jag har!

Feberdrömmar, ofrivillig sovmorgon och heldagsplugg

Negativt idag: feberdrömmar hela natten. Ofrivillig sovmorgon. Heldagsplugg. Förkylning.

Positivt: (ofrivillig)sovmorgon. Fint väder och sällskap av snygga brudar.