Nostalgi på kvällskvisten.

Det är så konstigt, hur man liksom aldrig kommer glömma människor och minnen man har tillsammans. Även fast man varje dag skapar nya minnen och träffar nya människor är ändå hjärnan så fantastisk att den kan behålla allt som man från stund till stund kan titta tillbaka på som en liten film och kunna småle, asgarva, fälla en tår eller bara undra hur allt hade varit om man aldrig gått just den där vägen hem, aldrig gått på festen den kvällen eller om man hade gjort det.
Jag är så oerhört glad över att skicka in en ansökan i sista minuten som jag gjorde i allt tvivel om jag verkligen skulle. Jag är så oerhört glad över att jag gick på intervjun och jag är så oerhört tacksam över att jag kom med. För hade jag inte gjort det hade jag aldrig fått träffa 12 helt underbara människor som kom att bli min lilla familj här i Linköping. Jag är så oerhört tacksam över att det blev just vi och vi har gått igenom det mesta tillsammans.
Nu är det ganska exakt ett år sen vår lilla familj lämnade över till de nya, våra små barn. Nu är det ganska exakt ett år sen vi inte behövde träffas flera gånger i veckan för möten och diverse. Men det gör inget för vi har fin kontakt ändå och imorgon ska vi alla återförenas tillsammans för god mat och framförallt gott sällskap!

Fy fan så fina ni är och jag kan med största sannolikhet säga att er kommer jag aldrig glömma<3