Jag läste nyss ett blogginlägg skriven av en kompis jag var väldigt tajt med under tonåren men på senare tid glidit ifrån och tagit andra vägar i livet. Hon skrev om sin sjukdom och hur den påverkat henne i livet och det är nästan så att jag blir tårögd av hennen mod och förnufft över det hela. Här sitter man och skapar egna problem i huvudet, som i jämförelse med hennes, inte är mer än ett litet sandkorn i öknen. Hon skriver heller inte detta inlägg för att få medlidande och att folk ska tycka synd om henne, det märker man verkligen, utan skriver det som en positiv sak och att hon inte vore den människan hon är idag om inte detta hänt. Varför tänker man inte mer på det sättet. Jag som alltid levt med mottot "allt händer med en mening" hittar ändå saker och tänker "varför händer detta?".
Sedan får man alltid se det från ett annat aspek som att olika saker är jobbigare för vissa än andra och att man aldrig kan be någon känna på ett visst sätt. Något som kanske är hela världen för mig är inte det för någon annan. Därför känner jag att mina problem får faktiskt fortfarande vara jobbiga för mig även fast de inte är lika farliga som någon annans men att istället kanske se på dem med en positivare inställning. Det kommer bli bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar